På Väg

I dag har jag fått en massa surdegar gjorda.
Härligt!
 
Jag har städat och rensat i övre hallen,
som tyvärr har tenderat att bli ett skräprum under årens lopp.
Nu är det ett minne blott
och det känns så skönt!
 
 
Redan förra året hade jag föresatt mig att sy julpåslakan till alla i Cindys familj
men det gick ju inte vägen, förstås.
I kväll har jag i alla fall rott det i land.
Två påslakan sydde jag förra året
så i kväll har jag sytt fyra påslakan och sex örngott.
 
Allt eftersom de blir färdiga tvättar jag och tumlar dem
så jag kan bädda rent i stugan i morgon med de nya lakanen
innan familjen kommer.
 
Jag gissar att barnen kommer att bli väldigt glada,
de gillar att ha roliga påslakan.
 
 
Jag har inte hunnit att sätta igång min nya mobil
det är ju så mycket som ska fixas för att få den så som jag vill ha den.
Det är appar som ska installeras
och telefonnummer som ska skrivas in,
det kommer säkert att ta en halv dag
och det har jag ju inte tid med just nu innan jul.
Jag har i alla fall hunnit ta några kort med kameran
och jag är mer än nöjd med den.
Jag kanske skulle offra lite sömn för att få igång den i alla fall....?
 
 
 Ps. Korten i det här inlägget är inte tagna med nya mobilen
 

Nu Ska Jag Ha Semester....

....men jag känner mig hyperstressad!
Jag har jobbat lite extra nu i december
eftersom en kollega har semester hela månaden.
 
Tusen saker ska ordnas och fixas,
helst innan fredag eftermiddag
för då kommer mina älskade gullungar <3
 
Flora (foto lånat av Cindy)
 
Så kommer det ju naturligtvis inte att bli,
jag har aldrig lyckats bli klar med vad jag föresatt mig innan jul
så det blir nog en kompromiss i år igen.
 
Det blir ju jul igen i alla fall
även om jag inte hunnit med att fixa allt jag vill,
huvudsaken är att vi får vara tillsammans
hela stora härliga familjen.
 
Tack för era kommentarer om mina vilda hästar!
De kanske hörde mina tankar
för bara någon dag efter mitt blogginlägg lugnade de ner sig.
Nuförtiden kan de visserligen trava runt lite ibland och "visa upp sig" när jag kommer med maten
men de far inte runt och sparkar bakut som galna tonåringar.
Jag måste nog förtydliga lite också,
de var aldrig elaka mot varandra när maten kom
det var nog mer glädje som de behövde få utlopp för
och den glädjen blev liksom lite för våldsam för min smak....hihi.
 
 
Jag upptäckte att min mobil började ta ganska dåliga bilder för ett tag sedan,
jag putsar linsen ofta men det hjälpte inte.
Så råkade jag titta på linsen i en lite sned vinkel en gång
och upptäckte att den var full med små små repor i antireflexhinnan,
inte så konstigt att allt var suddigt då.
 
Nu har jag läst "tusen" tester och recensioner
om årets nyutkomna mobiler
för att komma fram till vad jag skulle välja för ny mobil,
jag står inte ut med att ha en mobil som jag inte kan fota med
det är ju liksom halva nöjet med den.
 
Mina kriterier för en "bra" mobil är:
* En bra kamera (vilket de flesta nya mobiler har)
* Stor skärm (eftersom jag är gammal och skumögd)
* Roliga och många smileysar (gissa om Jocke retat mig för det!)
* Knock-on när man ska starta mobilen
* Man ska inte behöva backa ut ur programmen utan kunna gå till "huset" direkt
utan att programmen ligger och körs i bakgrunden hela tiden
* Bra batteritid
* Ingen antireflexhinna på kameralinsen
* Endast en av och påstängningsknapp i stället för två
* Mobilen ska finnas i guld eller silverfärg (OBS! Mycket viktigt!!)
* Inte allt för stor, trots den stora skärmen.
 
Ja det var väl det hela....
Några önskningar för min blivande mobil kan ju te sig lite underliga och oviktiga för en del
men för mig är det inte så,
man kan ju alltid önska liksom.
 
Nu fanns det ingen mobil som kunde tillgodose alla mina önskemål
så jag valde den jag kände mest för
 
 
Jag har haft en LG G2 nu i ett år
så jag är liksom inkörd på den sorten nu.
Min nya telefon ska jag däremot vara maniskt försiktig med och rädd om,
även den har nämligen den där antireflexhinnan på linsen
och den får absolut inte bli repig
för den här mobilen vill jag kunna ha länge.
 
Mobilen kom i går
och i dag har jag varit och inhandlat ett stycke rejält (men fult) mobilskydd
samt låtit sätta på en skyddsplast på skärmen.
Så nu ska jag strax börja använda den.
Eller det blir nog i kväll, rättare sagt.
 
Sista korten tagna med min nuvarande mobil,
på nya mobilen i sitt skydd.
Ni ser ju ni med, vilka uschliga bilder det blir
man tror ju att man fått något klet i ögonen som gör att man ser suddigt.
 
I kväll är det julbord för personalen hos mitt assistansbolag,
det ska bli jättemysigt.
Jag älskar god mat!
 
Ha en bra dag allihopa!
 
 
 
 
 
 
 

Jag Vet Inte Hur Jag Ska Bära Mig Åt!?

En hel vecka har snart gått utan att hästarna har massakrerat staketet
och det är jag ju väldigt glad över.
Det jag är mindre glad över är att de
trots att de numera har fri tillgång på halm i hagen,
är helt tokiga och galna
varje gång de får "mat".
 
 
De far runt som vildingar och
de sparkar bakut,
så det är med livet som insats
varje gång man äntrar deras hage.
 
Jag försöker sprida ut deras mat på backen så mycket det går
för att de ska få så lång ättid som möjligt
och en gång om dagen får de mat i sina hönät,
ändå funkar det inte.
 
Min mobilkamera är i väldigt dåligt skick, alla bilder blir suddiga,
men här är i alla fall en bild på hur jag strött ut maten på backen.
 

Jag tror att eftersom varken Da Capo eller Yrsa någonsin har upplevt något annat
än fri tillgång på hösilage
så blir de helt frustrerade över att inte ha tillgång på mat dygnet runt.
När maten väl kommer så "slår det slint" för dem
och då blir det så här.
 
Jag vet inte om jag ska se tiden an
och hoppas på att det ändrar sig
eller om jag ska göra en ommöblering på hästarna....
 
Svårt.....mycket svårt!
 
 

Lika Bra Att Smida Medan Järnet Är Varmt...

....så det blir ett litet inlägg i dag med :-)
 
 
 Det är min jobbarhelg
och när jag kommer hem vid 23-tiden är jag inte mogen för sängen på ett tag.
Jag måste varva ner ett ganska långt tag innan jag kan sova.
Skitjobbigt, eftersom det blir alldeles för lite sömn de nätterna.
Men i kväll använder jag min nedvarvningstid till att blogga
och det är ju lite positivt, i alla fall.
 
I helgen har Jocke och jag haft
"Morden i Sandhamn"-maraton.
Ingen av oss har sett säsong ett och två,
säsong tre började ju i torsdags på TVn
och då är det ju roligt att ha sett de tidigare säsongerna.
 
Jocke har precis lyssnat på alla sju Sandhamnsböckerna via Spotify
och jag är på den femte boken,
vi tycker båda två att de är jättebra
och då är det extra kul att se hur böckerna har filmatiserats.
(Jag gissar att ni tycker att det är bra lyxigt att kunna titta på film när man jobbar
och det tycker jag också, men jag gör lite nytta på jobbet också - bara så ni vet, hihi)
 
I morse när jag "slog en kik" ut genom ett av köksfönstren
trodde jag att vi hade en älg i trädgården.
 
 
 Men det var ju bara Yrsa....!
 
"Någon" hade sabbat trästaketet igen
för femhundratrettiofjärde gången,
så det var fri lejd ut i trädgården.
 
(Gammal bild som visar vilket staket jag menar)
 
Jag vet verkligen inte hur många gånger jag har lagat det där förbaskade staketet.
Men denne "någon" har tydligen insett att det bara är att vara lite våldsam
så ger det vika till slut.
Förut har hästarna bara gått ut i som en liten fålla
(som tidigare tillhörde hagen)
och det gör inte så mycket
(fast det är ju inte så bra att de tar sig ut).
Men i morse var de alla tre i trädgården!
Grrrrr!!!
 
Ändå kan jag ju egentligen inte klandra dem.
Både Yrsa och Da Capo har alltid haft fri tillgång på grovfoder
så någon av dem
(varför misstänker jag bara Da Capo?)
tar helt enkelt saken i egna händer
och försöker fixa till allt till det bästa för dem.
 
Innan jag åkte till jobbet i morse
fick Hanse order om att hämta en storbal halm i dag,
vi kan tydligen inte vänta tills det blir snö innan vi börjar fodra med halm också
de här hästarna vill helt klart ha mycket att äta.
 
Jag hoppas att det kommer att hjälpa,
annars kommer jag att behöva göra en ommöblering i hästhagarna
och det vill jag egentligen inte behöva göra.
Det vore faktiskt jättebra om hästarna kunde tänka sig att vara placerade så här under vintern.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Jag Känner Mig Lite Dum

Jag har ju inte brytt mig om min blogg så där jättemycket sedan i juni
men i kväll råkade jag av en slump se hur många besökare jag har varje dag,
ni vet
det finns ju ett diagram som visar det.
Döm om min förvåning
när jag insåg att jag bara har ungefär tio färre besökare per dag nu,
mot när jag skrev kontinuerligt i bloggen.
 
Då fick jag faktiskt lite dåligt samvete
och kände att jag kanske borde blogga lite oftare ändå.....
Man vill ju vara en god medmänniska, liksom.
 
Ja vi får se hur det blir med det!
En dag i taget
och
inte ställa högre krav på mig själv än vad jag mår bra av,
är måtton  jag numera försöker leva efter.
 
Hur är det för er andra,
bloggar ni enbart när ni känner för det
eller bloggar ni ibland fast ni inte egentligen vill,
för att ni inte vill göra era läsare besvikna?
 
 
Nu önskar jag er alla en riktigt mysig första advent!
 
Själv ska jag jobba,
men planen är julmust, lussekatt och pepparkaka
när vi tänder det första ljuset.
 
 

Så Himla Snällt!

I torsdags var Minou och jag en sväng på IKEA efter hennes skola.
Jag var utsvulten så vi började med att gå till restaurangen och äta.
Minou ville ha köttbullar och jag ville ha julbord.
 
När det var vår tur att betala maten upptäcker jag att mitt betalkort inte ligger i plånboken....
....jag blir naturligtvis helt uppkörd och letar överallt i plånboken efter det,
fast jag vet att jag alltid har det på samma ställe.
Så småningom kommer vi på att Minou använde mitt kort kvällen innan
för att betala en grej hon beställt via internet
och att det med all säkerhet låg kvar hemma vid datorn.....
 
Panik!
 
Men så kom vi på att MInou hade sitt kort i bilen
och jag hade ju med mig mobilen så jag kunde föra över pengar från mitt konto till hennes.
Vi bad kassörskan om att våra matbrickor skulle få stå vid sidan av henne medan vi hämtade Minous kort
och det gick bra.
 
Vi gick i rask takt genom IKEA och Ikanohuset till bilen och hämtade kortet.
Det är ju en bit att gå,
på tillbakavägen passade jag på att föra över pengar så vi skulle kunna göra rätt för oss.
 
Väl tillbaka till restaurangen,
(jag var genomsvett och fortfarande i upplösningstillstånd)
kunde jag i alla fall betala maten,
tack och lov.
 
När jag hade betalat
och beklagat mig för kassörskan över vilken chock det var att mitt betalkort var hemma
i stället för i plånboken,
så säger den underbara människan
att vi skulle få byta ut Minous vid det här laget,
kalla mat,
mot ny varm mat.
 
Gissa hur det kändes!?
 
Här får vi ny varm mat till Minou,
trots att det var helt och hållet vårt eget fel
att vi inte hade mitt betalkort med oss.
Är inte det service så säg?!
 
Jag vet inte hur många gånger jag tackade,
jag kände mig helt överväldigad över IKEAS kundpolicy och generositet.
 
Fortfarande känner jag sån tacksamhet.
Det är verkligen inte alla företag som skulle agera på det viset.
Men IKEA gjorde det!
 
Heja IKEA!!

Å Jag Som Tyckte Att Jag Var Så Smart...

 Det där med hönät ger mig gråa hår!
Å ena sidan vill man ju förlänga ättiden för ponnyer som annars äter alldeles för snabbt,
å andra sidan brottas man ju med det där med normal ätställning med munnen nere vid backen
och att en del hästar fått "nackskador" av att äta ur hönät.
Det känns som att hur man än vänder sig så har man ändan bak :-(
 
Tidigare år har jag haft hönäten på det här viset:
 
 
Näten är fästa med brandkårshakar högst uppe på insidan av höhäcken.
 
I dag kom jag på att jag borde fästa näten längst ner och på utsidan av höhäcken
för att få bästa möjliga ätställning för hästarna.
Så här:
 
 
Jättestolt och glad gick jag in och visade Minou hur jag ordnat det
Tack och lov insåg hon att hästarna kunde trassla in benen i näten
om de stod och sparkade på dem.
Själv hade jag bara tänkt på att de inte hade några skor som kunde fastna i näten....
 
Snabbt fick jag springa ut och ändra så att näten var på insidan av höhäcken
innan någon olycka hände.
Nu är näten på insidan av höhäcken
men i samma nivå som på bilden.
Det är lite bättre än förut
men inte helt bra.
Jag tänker mig att ätställningen inte blir helt hundra på det här viset
men jag begriper inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att det ska bli perfekt,
finns det någon som har ett bra förslag?
 
Det är verkligen inte lätt att hitta en riktigt bra lösning
för lättfödda ponnyer.....

Lögn, Lögn och Förbannad Lögn, del 2

Det här jag ska berätta nu
har jag gått och funderat på länge
om jag överhuvudtaget ska skriva om på min blogg,
men för ett tag sedan bestämde jag mig för att jag skulle göra det.
Jag känner att jag behöver dela med mig av mina erfarenheter
antagligen mest för att det är ett sätt att bearbeta det jag var med om.
 
Det är nu två och ett halvt år sedan jag blev "fri"
och det var egentligen inte förrän allt var över
som jag insåg hur dåligt jag hade mått när jag var mitt i det.
 
Personen det handlar om är en lögnare av det jag kallar för grad 3,
en person som fabulerar om allt och ingenting
hela tiden.
Jag kallar henne för A fortsättningsvis.
 
 
Jag var gravid med Cindy när jag träffade henne första gången.
Jag minns inte hur jag lärde känna henne,
men jag tyckte att hon var en jättesnäll och trevlig tjej.
Hon hade en dotter som var ett år äldre än Cindy
och när Cindy föddes fick jag låna massor av söta små klänningar till henne.
Jag var verkligen glad och tacksam över det,
vi kände knappt varandra och ändå var hon så snäll mot mig.
 
Vi träffades inte många gånger,
jag tror att jag var hembjuden till A två gånger
resten av gångerna vi träffades var när vi sprang på varandra i affären eller på stan.
Längre tid än så tog det alltså inte
innan jag insåg att det här var en tjej som svängde sig med osanningar hej vilt.
Det här var ju så länge sedan så nu kommer jag inte ihåg vad det var för lögner,
mer än en av dem.
Det var att hon hade köpt en kiosk som hon drev med stor framgång,
den gav henne höga inkomster och god levnadsstandard.
 
*****
 
Som de flesta av er vet, så jobbar jag som personlig assistent
och det var som kollega jag träffade A igen,
efter mer än 30 år sedan vi träffades senast.
Jag kan inte påstå att jag blev glad när jag insåg att vi skulle arbeta ihop
men jag tänkte att det har gått så många år,
förhoppningsvis hade hon vuxit ifrån sitt fabulerande.
En vuxen 50+kvinna kan väl inte ägna sig åt sånt?
 
 
 
Jag hade fel!
 
En vuxen 50+kvinna kunde helt uppenbarligen ägna sig åt sånt!
Lögnerna började redan när jag var och hälsade på på arbetsplatsen första gången
för att se om jag skulle kunna passa där med den brukaren.
Sedan fortsatte de oavbrutet
ända till den dagen jag slutade.
 
I början var det lögner om vilken utbildning A hade (socionom),
hur mycket pengar hon hade (massor),
hur mycket hon sålt en matsalsmöbel för på auktion (40.000:-),
hur ofta och mycket hon vann på tips o dyl,
att hon varit tillsammans med artisten Ulf Lundell,
hur mycket mark hon ägde (hon bodde i lägenhet)
och otaliga historier om hur olika män visade sitt intresse för henne.
(Den otroligaste var nog om hur en ambulansförare flirtade med henne under en utryckning)
Ja, listan kan göras lång!
 
Dessa lögner går att stå ut med,
de drabbar ju ingen annan person illa.
Men när A började hitta på kränkande saker som var ren och skär osanning
om ny personal som höll på att introduceras,
då kunde jag inte hålla tyst längre.
Inte bara om lögnerna om personalen
utan om att hon ljög hela tiden om allt,
jag kunde helt enkelt inte låta bli att säga hur lite jag trodde på alla hennes olika lögner.
Man kan väl lugnt konstatera att vi kom i hop oss riktigt ordentligt!
I min enfald försökte jag ställa henne mot väggen,
jag ville verkligen få henne att erkänna att hon brukade ljuga.
Så jag konfronterade henne om hennes lögn att hon var socionom
och tänkte att nu måste hon ju ändå erkänna att hon ljugit,
hur skulle hon kunna prata sig ur en sån sak?
Vi hade ju pratat många gånger om hennes utbildning
och hennes jobb på socialkontoret.
Så dum jag var!!
För A var det hela superenkelt,
hon blånekade och sa att hon aldrig hade sagt något sånt
och vad var jag för människa som kunde påstå det?
Och hur kunde jag ens ta i min mun att hon for med lögner?
 
Japp, så kan det gå om man försöker "sätta dit" en mytoman ;-)
Inte särskilt bra, med andra ord!
 
 
Dagen efter ringde jag till min chef och sa att jag behövde ett nytt jobb.
Han var medveten om läget med A sedan lång tid
så han blev väl kanske inte direkt förvånad.
Samma dag fick jag erbjudande om två olika brukare som behövde ny personal,
dagen efter var jag och hälsade på Jocke
och resten vet ni.
 
 
Under första tiden hos Jocke kände jag ren eufori.
Det var en sån fantastisk lättnad att inte behöva utsättas för en mytomans olika historier längre.
Det kändes som att jag kunde flyga ,
mitt hjärta var så lätt, så lätt.
Det var då jag insåg hur dåligt jag faktiskt mått innan jag slutade vara kollega med A.
 
För ett tag sedan när jag var inne på facebook
visade det sig att A hade kommenterat ett inlägg i en sygrupp,
ett inlägg som jag också tänkte kommentera.
Alltså var det tydligen så att vi var med i samma grupp.
 
Jag har inte ägnat henne en tanke på länge,
men nu kom obehagliga känslor upp till ytan igen.
Jag kunde inte motstå frestelsen att gå in på hennes sida och "smygtitta" på hennes profil,
det första jag såg var att hon numera tydligen är
"Arbetsledare/Platschef" inom Motala Kommun.
(Såklart att hon avancerat eftersom hon är utbildad socionom!
En sån ska väl inte jobba som personlig assistent?! ;-) hihi)
Fast troligast är att hon fortfarande arbetar som personlig assistent åt samma brukare som tidigare,
fast de bytt från ett privat assistansbolag till ett kommunalt,
inom kommunen kan man naturligtvis inte få en befattning som "Arbetsledare/Platschef"
utan en riktig utbildning.
Fantasiutbildningar gills inte, nämligen!
 
Jag skrollade ner i flödet och läste några av hennes statusar
(varför brydde jag mig egentligen?)
och såg att hon både fått blommor från okända beundrare
och hade svårt att värja sig från efterhängsna karlar.
Det rullar på som vanligt med andra ord....
 
 
 Jag är i alla fall otroligt glad att mitt arbete som kollega med en mytoman
inte varade mer än i fem månader.
Brukaren var en jättehärlig person
som jag tyckte så mycket om,
men när jag ser tillbaka på den där tiden så är det med obehag.
Fy sjutton vad hemskt det är med människor som ljuger!!
 
 

Liten Skitgris Tror Att Han Får En Egen Lekfarbror

I dag var det dags!
Dags för Lorentzo att flytta hem till sig
och för Týr att flytta in till sin blivande vinterflock.
De gick tillsammans under delar av sommaren
så det är inga nya bekantskaper.
 
Man tänker sig ju att det ska bli lite springi alla fall
när man släpper ihop hästar som inte gått med varandra på ett tag,
men därav blev intet i dag.
 
Dock var Blundur som en plåsterlapp på Týr
och ville leka.
Det tog sin tid men sedan kom de igång litegrand i alla fall.
 
Det är bäst att visa sin underdånighet genom att föltugga först.
Så farbrorn förstår att han ska vara snäll och tålmodig.
 
 Sedan kan man ju testa lite närgången "Följa John" , för att känna honom på pulsen lite.
 
 Det verkar ju vara en snäll lekfarbror det här,
man kanske ska testa lite mantag också.
 
  Hjälp han blängde på mig!
Bäst att påminna farbrorn om att jag är en liten en.
 
 Sisådär ja!
Nu kan vi fortsätta leken.
 
 Det artar sig!
 
 Tjoho vad roligt vi har!
 
 Men hallå.....vart ska du?
 
 Vi ska väl fortsätta att leka?
Nu när vi kom igång och hade så kul.
 
 Nehej, inte det....
 
 Jaaaa!
Springtävling är också jätteroligt!
 
 Tjohooo jag kan springa jättefort!
 
 Jag kan bitas när jag springer också!
 
 Hejdå Matte och kameran!
 

Hihi.....ja vad ska man säga?
Det är väl bara att konstatera att Týr är otroligt snäll och tålmodig
men jag tror att Blundur antagligen kommer att få nöja sig med att leka med Naskur i fortsättningen,
för det där med att vara lekfarbror är nog egentligen inte riktigt Týrs grej.
 
 

Lögn, Lögn och Förbannad Lögn, del 1

Något som jag har funderat väldigt mycket på till och från i  mitt liv
är det här med att ljuga.
Som jag ser det så finns det tre sorters lögner.
 
 
Först har vi vita lögner, grad 1.
Det är lögner de flesta måste ta till någon gång i livet för att inte behöva såra en annan person,
vilket sanningen skulle göra.
Dessa lögner har jag inte något emot
eftersom jag tycker att vita lögner är ganska oskyldiga
och de används inte för att de ska gagna en själv
utan för att man vill skydda en annan människa från en sanning som bara skulle göra den illa.
 
Så har vi lögner som tas till för att man av någon anledning inte vågar stå för sanningen
grad 2.
Man kanske har gjort något som är mindre bra
och när man konfronteras om det så är det lättare att dra en vals
än att stå där med skammen och erkänna att man gjort fel.
Jag gissar att det här tyvärr är en ganska väl använd slags lögn.
De flesta har säkert någon gång ljugit på det här viset
men jag tror att det är vanligare ju yngre man är.
De flesta blir klokare med åren
och inser att det oftast är helt onödigt med dylika lögner eftersom de i stort sett alltid genomskådas
även om lyssnaren kanske håller god min för att det inte ska bli tjafs.
 
Till sist har vi de största lögnerna, grad 3.
Lögnerna som det inte finns någon sanning i,
lögnerna som är som sagor och fantasier.
De är ämnade för att göra lögnaren intressant och spännande
eller för att svartmåla andra människor.
 
 
Vi har väl alla träffat på eller gjort oss skyldiga till
någon eller några av ovanstående lögner
någon gång i vårt liv?
 
Vissa "lögnare" kan man bara sluta att ha kontakt med
om man känner att man inte orkar med den sortens människor,
medan man kanske blir tvingad att ha kontakt med andra
av orsaker man inte kan göra något åt.
 
 
En period i mitt liv var jag tvungen att ha mycket kontakt med en person som var en grad 3-lögnare,
det var tack och lov bara under en väldigt kort period
men den har satt sina spår i mig.
När jag "utsätts" för människor som ljuger nuförtiden,
även om det inte är av den graden
så är det som att jag kastas tillbaka till den tiden och då mår jag riktigt dåligt ett tag.
 
I nästa blogginlägg om "Lögner" ska jag berätta om det,
vad det var för slags lögner
och hur jag till slut fick nog och sade ifrån.
 
 
Tills dess hoppas jag att ni allihopa ska ha det så bra!
 

Inför Vintern

Tack för era kommentarer om Sötnos i förra inlägget!
Det är så himla synd om mamma,
hon är så ledsen och bedrövad...
jag önskar att jag kunde göra något för att lindra sorgen
men det kan jag ju tyvärr inte.
 
 
Den 21 juli lämnade vi in vår släpkärra på lagning och service,
det kunde ta några veckor sa reparatörsfarbrorn.
Jojomensan det gjorde det!
Vi har hört efter några gånger under tiden,
men reparatören behövde beställa några delar innan han kunde göra det sista.
I onsdags hämtade vi kärran innan den var klar,
vi måste ju ha den nu när vi behöver hämta en massa hösilage under hela vinterhalvåret.
Grejerna var fortfarande inte beställda
och inte ville han ha betalt av oss för det han redan hade fixat heller...
.... i vinter någon gång kunde vi höra av oss igen,
då skulle han nog ha tid att fixa det sista.
Hihi....vi har skrattat gott åt det här,
ibland är det rätt så roligt med lite "udda" människor.
 
 
Samma dag som vi hämtade släpkärran
började vi med "fri tillgång" till hästarna i den hagen som vi döpt till stohagen under uppfödningstiden.
För två helger sedan delade vi upp hästarna
i de olika flockar som de ska gå i, i vinter.
 
Inte för dagen nyborstade hästar ;-)
 
I stohagen ska Mussie, Naskur, Blundur, Lilleman, Silfrún och Týr gå.
Flocken är komplett så när som på Týr
som går tillsammans med Lorenzo sedan Svarten åkte hem,
eftersom det är synd om Lorenzo att behöva gå själv när hans kompisar är på bete.
Jag tror nog att hans kompisar snart kommer hem
och då får Týr flytta till sin vinterflock.
 
 
I vår andra flock går Da Capo, Gäddan och Yrsa.
De har inte fri tillgång eftersom främst Gäddan absolut inte kan gå på det.
Hon behöver banta och har så gjort i flera år,
men på något vis får hon väl inte tillräckligt lite mat
eftersom hon aldrig går ner särskilt mycket i vikt.
Det behövs skärpning här!
 
Att Da Capo får gå ihop med Gäddan i år
( i stället för Týr som gått där med henne i flera år)
är att jag tänker att det kan passa bra rent ridmässigt
om vi nu kommer igång med ridning på riktigt någon gång...
Då kan någon rida DC och jag rida Gäddan.
 
Yrsa har ju alltid gått i stohagen tidigare,
men hon och Gäddan har funnit varandra i sommar
så det var mest för att de ska få hålla ihop som hon hamnade i den hagen.
 
Dock blir jag lite "irriterad" på min käre prins,
han vippar foderbadkaren oavbrutet.
Varje gång jag ska fodra dem
så får jag vända upp de liggande badkaren
och efter bara en liten stunds ätande
så ligger de omkullvippade igen och maten har hamnat på backen.
Attans bushäst!
 
Men sett ur hans synvinkel är det nog helt normalt.
Han har inte blivit fodrad i badkar tidigare,
han har alltid haft fri tillgång
och då ligger ju storbalen på backen.
Han är nog helt enkelt bara ordningssam
och ställer allt tillrätta efter att jag har lagt upp maten på "fel" sätt.
 
Så här ska det se ut, matte!

Nu när vi "bara" har nio hästar
så har vi faktiskt en box  var åt dem.
Inte för att jag kommer att ta in alla nio på nätterna hela vintern
(de i stohagen har ju ett utestall),
men det är väldigt skönt att veta att jag kan göra det om jag skulle vilja.
Vi har faktiskt till och med en extra box över,
en liten box visserligen,
men ändå....
...det betyder att vi har färre hästar än på väldigt, väldigt länge
och det känns skönt.
 
 
Jag hoppas att ni alla får en riktigt bra helg!
Själv ska jag jobba mina 30 helgtimmar
som jag gör var tredje vecka.
Det går ju det med,
men visst är det allra mysigast att få tillbringa helgen hemma med sin familj.

I Dag Är Jag Ledsen

I går kväll ringde min mamma och berättade att hennes älskade Sötnos inte mådde bra.
Sötnos är mammas katt och hon är 12 år.
I våras fick hon en förkylning,
hon fick kortison och penicillin och repade sig ganska bra.
Men hon gick ner i vikt.
Från att ha varit en riktig tjockis
har hon blivit en ganska liten kisse.
 
Nu hade hon blivit dålig sedan någon dag tillbaka.
Hon orkade inte gå många steg innan hon måste lägga sig att vila
och hon låg ned när hon åt och drack.
 
Jag ringde veterinären direkt i morse och vi fick en tid på eftermiddagen.
När jag kom till mamma och skulle stoppa in Sötis i transportburen
så kände jag att det var en mycket sjuk katt jag höll i.
Hon var som en trasdocka i min famn,
alldeles lealös
och gjorde nästan inget motstånd alls när hon skulle in i buren.
Jag anade det värsta....
 
När vi kom till veterinären visade det sig att jag hade rätt.
Sötnos var mycket sjuk,
hon var döende.
Ett beslut måste fattas.
Trots att det var självklart hur vi skulle besluta
så var det ändå så fruktansvärt svårt.
 
Mamma har två katter och de är hela hennes liv.
Sedan pappa gick bort är katterna det enda mamma har i sitt dagliga liv.
Hon behöver dem
de behöver henne.
Är man 83 år och ganska nybliven änka blir ens husdjur ännu viktigare än när man är mitt i livet
(tror jag),
så det kändes som att vi berövade mamma en stor del av hennes liv
när det enda rätta var en enda sak.....
 
Tack och lov är min mamma en osjälvisk person,
så trots sin egen smärta såg hon inget annat alternativ än att besluta det hon måste.
 
 
Sötnos somnade in lugnt och stilla.
Matte och lillmatte var vid hennes sida ända till slutet.
 
Vila i frid älskade Sötis!
 
 

Hur Var Sommaren På Hästfronten Då?

Jo tackar som frågar, den var riktigt bra.
Men tyvärr måste jag väl erkänna att det inte alls berodde på mig.
 
Minns ni att Da Capo åkte till Henny för inridning?
Efter några månader fick jag tillbaka en inriden och inhoppad ponny!
Jag har ägnat en stund åt att knycka bilder från Hennys och Viktorias facebooksidor,
så ni ska få se vad dessa två tjejer har åstadkommit i sommar.
(Jag hoppas att ni förlåter mig, Henny och Viktoria!)
 
Första uppsittningen.
 
 Löshoppning.
 
 Första ridturen efter att Da Capo kommit hem igen.
 
Samtidigt som Da Capo åkte till Henny i våras
åkte ju Yanni till Viktoria, som ni kanske minns?
Även Yanni är inriden nu och hoppad några språng.
 
 Viktorias första "öronbild" på Yanni.
 
Efter att Da Capo och Yanni åkt iväg
tog det ju inte så lång tid innan Henny och jag bytte hästar med varandra igen.
Vi fick tillbaka en inriden Daisy och Henny fick ta med sig Chanelle hem till sig.
Nu är även Chanelle inriden.
Man kan väl lugnt konstatera att hon var den värsta
av de Skogalundsponnyer som Henny och Viktoria ridit in.
Men med envishet har också det gått bra.
(Vilken tur att Chanelle ska vara kvar hos Henny, så hon får njuta av vad hon har åstadkommit!)
 
Första sittningen.
 
 Nu går hon till och med att rida med handhäst!  Ni kanske ser att det är Svarten som är handhästen?
 
På tal om Svarten,
så har han faktiskt varit här hemma hos oss en period i sommar.
Han hade enligt veterinären en fångkänning
(hon hade ställt diagnosen redan innan hon tittat på honom)
och eftersom Svarten är en riktig "Houdini"
och tar sig ut ur alla hagar han inte för stunden vill vara i,
så funkade det dåligt att ha honom i en "fånghage" hemma.
Han rymde hellre till sina kompisar som gick i hagen strax bredvid,
så då kom vi på att det skulle passa jättebra att han kom hit ett tag.
Vår granne har nämligen en fånghäst
som aldrig kan följa med sina stallkompisar till sommarhagarna
och då passade det ju jättebra att Svarten gick med honom.
Grannhästen är Lorentzo,
den fina skimmeln som Týr och Gäddan gick tillsammans med förra sommaren.
 
 
Ja Daisy kom ju hem i början av sommaren,
inriden såklart ;-)
Vi hade ju en spekulant på henne som ni kanske minns?
Det hade kunnat bli ett köp där,
men plötsligt dök det upp ett annat alternativ.
Jag vill inte nämna några namn här på bloggen för jag har inte frågat om det är okej,
men det visade sig att en tjej som är hästmassör, elektroterapeut och djurakupunktör
och som jag dessutom har träffat tidigare och känt stort förtroende för
kanske var intresserad av att köpa Daisy.
Hon hade sett Daisy förra hösten när hon var här och kom ihåg henne fortfarande.
Det är kanske inte svårt att gissa vem som fick bli Daisys nya matte?
 
 Här är Daisy i sin box i sitt nya hem.
 
Jag är så otroligt glad över att Daisy fick just precis den ägaren!
 
 
Vi skulle ju rida in Silfrún i sommar också, Minou och jag.
Hur gick det med det då?
Inte ett dugg bra!!
Hon är fortfarande oinriden :-(
Det stannade vid att hon knappt blev tränsvan.....
 
 
Ja,ja....det är ju aldrig för sent att rida in en häst,
jag får trösta mig med det.
 
Våra två yngsta killar har vuxit rejält i sommar.
Blundur har blivit en riktig "eyecatcher"
(tycker jag)
 
 
Naskur ser inte längre ut som en unghäst,
han har fått massa och har även vuxit på höjden.
Just nu är han ca 135 cm skulle jag tro.
 
 
Tänk, han som var så liten och ämlig för två år sedan
och nästan omöjlig att få lite hull på.
Nu är han mer utvecklad än vad våra new forestuppfödningar brukade vara vid tre årsåldern.
Det känns jätteskönt,
för jag "slet mitt hår" när det var som värst med honom,
det kändes som att vad jag än gjorde så lade han inte på sig.
Det gjorde han ju det inser jag nu men det gick väldigt sakta fram så jag såg inte förändringen
ända till förra sommaren när han var på sommarbete,
då hände väldigt mycket med honom på kort tid.
Likadant var det i år
han var ungefär likadan som efter förra sommaren,
ända till nu på sensommaren då han förvandlades till en ny häst,
nu är han plötsligt vuxen
stor och grov.
Jag är väldigt nöjd måste jag säga.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Den Underbara Sommaren!

Nej jag ska inte börja blogga igen,
inte som tidigare i alla fall
men ett inlägg lite nu och då kanske jag kommer att göra.
Eller så vaknar blogglusten efter att jag gjort det här inlägget
och jag börjar blogga igen,
vi får se hur det blir.
I fortsättningen ska jag i alla fall inte låta mig stressas av att jag
"måste göra ett inlägg nu, för det var ju flera dagar sedan senast".
Det blir när/om det blir
eller så blir det inte.
 
Jag har haft bästa sommaren i mitt liv i år!
Älskade gullungarna (med tillhörande föräldrar) var här i sin stuga
i nästan sex veckor.
Det var så underbart att få vara mormor "på riktigt" så länge!!
 
Tovalie och Nolie gick i simskola här i Motala,
fyra dagar i veckan i tre veckor
som resulterade i att Tovalie lärde sig simma
och Nolie blev jättemodig i vattnet
(hon tyckte att det det var ganska otäckt i början och var ofta rädd).
Även de små tjejerna var med till badet varje dag
och fick tillfälle att bada massor.
 
 
 
Vi hade en härlig midsommarafton!
På dagen var vi i Ekebybornas hembygdsgård,
dansade, fikade och umgicks.
 
 
 
 
 
 
 
 
När vi kom hem från Ekebyborna åt vi midsommarmat
sedan gjorde Benjamin och Minou midsommarstång med barnen.
Efteråt blev det dans förstås.
 
 
Jag  har fått följa med gullungarna på roliga utflykter också.
När Mattias var en sväng till Ö-vik
åkte Cindy, jag och barnen till Astrid Lindgrns Värld i två dagar.
 
Här hälsar vi på i Katthult hos Emil och Ida.
 
 Dans med Alva i Junibacken.
 
 I väntan på teater med Nils Karlsson Pyssling.
 
En dag åkte vi till Gränna och Visingsö.
Vi åkte remmalag och de som tordes klättrade upp i tornet i Kumlaby kyrka
(alla tordes utom jag, jag fick vända ner när jag var halvvägs upp).
 
 Nolie ville egentligen inte alls åka båt, hon var jätterädd och ledsen eftersom hon var övertygad om att den skulle sjunka. Efteråt när hon märkte att det inte var så farligt, var hon jätteglad att hon vågat följa med.
 
 
Törs man inte klättra upp i kyrktornet, kan man ju stå på backen och fotografera resten av familjen när de står högt där uppe och tittar på utsikten.
 
Det var ju en underbart varm sommar
så vi hann åka och bada många gånger.
 
 
 
 
En dag var vi i Söderköping,
vi åt glass och hade det mysigt.
 
 
Isa-Lova fyllde fyra år och hade kalas.
Oliver hade med sig sin "slackline"
så alla gick på lina av hjärtans lust.
 
 
 
 
 
Vi har ätit alldeles för mycket och gott
och det har blivit på tok för många glas vin
under denna ljuvliga sommar.
Både Hanse och jag har gått upp i vikt,
så nu är det räfs och rättarting som gäller.
Vi har redan gått ner lite av sommarens kilon
och mer ska det bli!
Kanske kan vi så småningom komma med i den vikt(iga) gruppen igen?
Men det förutsätter ju att jag känner att bloggmotivationen är tillbaka.
 
 
Det har hänt en del i vårt hästliv också under sommaren
men det får jag återkomma med i ett annat inlägg,
nu kallar livet på mig.
Jag ska åka en sväng till Niki i eftermiddag
och jag behöver verkligen dammsuga, hänga tvätt och bädda rent innan jag åker.
När Minou kommer hem ska vi ta årets "höstkort" med våra pållar.
 
Ha det så bra allihopa!

Semester!

Ja nu har jag bestämt mig,
jag tar lite bloggsemester ett tag.
 
Jag blir så stressad när jag inte hinner eller orkar att blogga
så som det till och från har varit under hela 2014,
så nu gör jag som så att jag planerar en bloggsemester i stället.
Jag hoppas att jag inte ska känna dåligt samvete över att jag inte deltar i bloggvärlden under den tiden.
Hur lång semestern kommer att bli, vet jag inte.
Den kanske blir lååång eller bara några dagar,
det får inspirationen utvisa.
 
Jag önskar er alla en härlig sommar!
 
 
 

Jag som skriver den här bloggen heter Nina. Jag är gift med Hanse. Vi har en gemensam dotter som heter Minou och ett helt gäng barn som bara en av oss är biologisk förälder till: Cindy, Therese, Oliver, Niki och Joline. Ett antal barnbarn har vi också hunnit få, en hel liten drös faktiskt :)

Vi bor på en liten gård i Långskogen utanför Motala i Östergötland. Här bedriver vi uppfödning i liten skala av New Forestponnyer. På gården finns också tre islandshästar och till sommaren 2013 hoppas vi på att få vårt första islandsföl.

Välkommen att ta del av vår vardag, såväl om vårt hästliv som vårt övriga liv.


RSS 2.0