Lögn, Lögn och Förbannad Lögn, del 1

Något som jag har funderat väldigt mycket på till och från i  mitt liv
är det här med att ljuga.
Som jag ser det så finns det tre sorters lögner.
 
 
Först har vi vita lögner, grad 1.
Det är lögner de flesta måste ta till någon gång i livet för att inte behöva såra en annan person,
vilket sanningen skulle göra.
Dessa lögner har jag inte något emot
eftersom jag tycker att vita lögner är ganska oskyldiga
och de används inte för att de ska gagna en själv
utan för att man vill skydda en annan människa från en sanning som bara skulle göra den illa.
 
Så har vi lögner som tas till för att man av någon anledning inte vågar stå för sanningen
grad 2.
Man kanske har gjort något som är mindre bra
och när man konfronteras om det så är det lättare att dra en vals
än att stå där med skammen och erkänna att man gjort fel.
Jag gissar att det här tyvärr är en ganska väl använd slags lögn.
De flesta har säkert någon gång ljugit på det här viset
men jag tror att det är vanligare ju yngre man är.
De flesta blir klokare med åren
och inser att det oftast är helt onödigt med dylika lögner eftersom de i stort sett alltid genomskådas
även om lyssnaren kanske håller god min för att det inte ska bli tjafs.
 
Till sist har vi de största lögnerna, grad 3.
Lögnerna som det inte finns någon sanning i,
lögnerna som är som sagor och fantasier.
De är ämnade för att göra lögnaren intressant och spännande
eller för att svartmåla andra människor.
 
 
Vi har väl alla träffat på eller gjort oss skyldiga till
någon eller några av ovanstående lögner
någon gång i vårt liv?
 
Vissa "lögnare" kan man bara sluta att ha kontakt med
om man känner att man inte orkar med den sortens människor,
medan man kanske blir tvingad att ha kontakt med andra
av orsaker man inte kan göra något åt.
 
 
En period i mitt liv var jag tvungen att ha mycket kontakt med en person som var en grad 3-lögnare,
det var tack och lov bara under en väldigt kort period
men den har satt sina spår i mig.
När jag "utsätts" för människor som ljuger nuförtiden,
även om det inte är av den graden
så är det som att jag kastas tillbaka till den tiden och då mår jag riktigt dåligt ett tag.
 
I nästa blogginlägg om "Lögner" ska jag berätta om det,
vad det var för slags lögner
och hur jag till slut fick nog och sade ifrån.
 
 
Tills dess hoppas jag att ni allihopa ska ha det så bra!
 

Inför Vintern

Tack för era kommentarer om Sötnos i förra inlägget!
Det är så himla synd om mamma,
hon är så ledsen och bedrövad...
jag önskar att jag kunde göra något för att lindra sorgen
men det kan jag ju tyvärr inte.
 
 
Den 21 juli lämnade vi in vår släpkärra på lagning och service,
det kunde ta några veckor sa reparatörsfarbrorn.
Jojomensan det gjorde det!
Vi har hört efter några gånger under tiden,
men reparatören behövde beställa några delar innan han kunde göra det sista.
I onsdags hämtade vi kärran innan den var klar,
vi måste ju ha den nu när vi behöver hämta en massa hösilage under hela vinterhalvåret.
Grejerna var fortfarande inte beställda
och inte ville han ha betalt av oss för det han redan hade fixat heller...
.... i vinter någon gång kunde vi höra av oss igen,
då skulle han nog ha tid att fixa det sista.
Hihi....vi har skrattat gott åt det här,
ibland är det rätt så roligt med lite "udda" människor.
 
 
Samma dag som vi hämtade släpkärran
började vi med "fri tillgång" till hästarna i den hagen som vi döpt till stohagen under uppfödningstiden.
För två helger sedan delade vi upp hästarna
i de olika flockar som de ska gå i, i vinter.
 
Inte för dagen nyborstade hästar ;-)
 
I stohagen ska Mussie, Naskur, Blundur, Lilleman, Silfrún och Týr gå.
Flocken är komplett så när som på Týr
som går tillsammans med Lorenzo sedan Svarten åkte hem,
eftersom det är synd om Lorenzo att behöva gå själv när hans kompisar är på bete.
Jag tror nog att hans kompisar snart kommer hem
och då får Týr flytta till sin vinterflock.
 
 
I vår andra flock går Da Capo, Gäddan och Yrsa.
De har inte fri tillgång eftersom främst Gäddan absolut inte kan gå på det.
Hon behöver banta och har så gjort i flera år,
men på något vis får hon väl inte tillräckligt lite mat
eftersom hon aldrig går ner särskilt mycket i vikt.
Det behövs skärpning här!
 
Att Da Capo får gå ihop med Gäddan i år
( i stället för Týr som gått där med henne i flera år)
är att jag tänker att det kan passa bra rent ridmässigt
om vi nu kommer igång med ridning på riktigt någon gång...
Då kan någon rida DC och jag rida Gäddan.
 
Yrsa har ju alltid gått i stohagen tidigare,
men hon och Gäddan har funnit varandra i sommar
så det var mest för att de ska få hålla ihop som hon hamnade i den hagen.
 
Dock blir jag lite "irriterad" på min käre prins,
han vippar foderbadkaren oavbrutet.
Varje gång jag ska fodra dem
så får jag vända upp de liggande badkaren
och efter bara en liten stunds ätande
så ligger de omkullvippade igen och maten har hamnat på backen.
Attans bushäst!
 
Men sett ur hans synvinkel är det nog helt normalt.
Han har inte blivit fodrad i badkar tidigare,
han har alltid haft fri tillgång
och då ligger ju storbalen på backen.
Han är nog helt enkelt bara ordningssam
och ställer allt tillrätta efter att jag har lagt upp maten på "fel" sätt.
 
Så här ska det se ut, matte!

Nu när vi "bara" har nio hästar
så har vi faktiskt en box  var åt dem.
Inte för att jag kommer att ta in alla nio på nätterna hela vintern
(de i stohagen har ju ett utestall),
men det är väldigt skönt att veta att jag kan göra det om jag skulle vilja.
Vi har faktiskt till och med en extra box över,
en liten box visserligen,
men ändå....
...det betyder att vi har färre hästar än på väldigt, väldigt länge
och det känns skönt.
 
 
Jag hoppas att ni alla får en riktigt bra helg!
Själv ska jag jobba mina 30 helgtimmar
som jag gör var tredje vecka.
Det går ju det med,
men visst är det allra mysigast att få tillbringa helgen hemma med sin familj.

I Dag Är Jag Ledsen

I går kväll ringde min mamma och berättade att hennes älskade Sötnos inte mådde bra.
Sötnos är mammas katt och hon är 12 år.
I våras fick hon en förkylning,
hon fick kortison och penicillin och repade sig ganska bra.
Men hon gick ner i vikt.
Från att ha varit en riktig tjockis
har hon blivit en ganska liten kisse.
 
Nu hade hon blivit dålig sedan någon dag tillbaka.
Hon orkade inte gå många steg innan hon måste lägga sig att vila
och hon låg ned när hon åt och drack.
 
Jag ringde veterinären direkt i morse och vi fick en tid på eftermiddagen.
När jag kom till mamma och skulle stoppa in Sötis i transportburen
så kände jag att det var en mycket sjuk katt jag höll i.
Hon var som en trasdocka i min famn,
alldeles lealös
och gjorde nästan inget motstånd alls när hon skulle in i buren.
Jag anade det värsta....
 
När vi kom till veterinären visade det sig att jag hade rätt.
Sötnos var mycket sjuk,
hon var döende.
Ett beslut måste fattas.
Trots att det var självklart hur vi skulle besluta
så var det ändå så fruktansvärt svårt.
 
Mamma har två katter och de är hela hennes liv.
Sedan pappa gick bort är katterna det enda mamma har i sitt dagliga liv.
Hon behöver dem
de behöver henne.
Är man 83 år och ganska nybliven änka blir ens husdjur ännu viktigare än när man är mitt i livet
(tror jag),
så det kändes som att vi berövade mamma en stor del av hennes liv
när det enda rätta var en enda sak.....
 
Tack och lov är min mamma en osjälvisk person,
så trots sin egen smärta såg hon inget annat alternativ än att besluta det hon måste.
 
 
Sötnos somnade in lugnt och stilla.
Matte och lillmatte var vid hennes sida ända till slutet.
 
Vila i frid älskade Sötis!
 
 

Hur Var Sommaren På Hästfronten Då?

Jo tackar som frågar, den var riktigt bra.
Men tyvärr måste jag väl erkänna att det inte alls berodde på mig.
 
Minns ni att Da Capo åkte till Henny för inridning?
Efter några månader fick jag tillbaka en inriden och inhoppad ponny!
Jag har ägnat en stund åt att knycka bilder från Hennys och Viktorias facebooksidor,
så ni ska få se vad dessa två tjejer har åstadkommit i sommar.
(Jag hoppas att ni förlåter mig, Henny och Viktoria!)
 
Första uppsittningen.
 
 Löshoppning.
 
 Första ridturen efter att Da Capo kommit hem igen.
 
Samtidigt som Da Capo åkte till Henny i våras
åkte ju Yanni till Viktoria, som ni kanske minns?
Även Yanni är inriden nu och hoppad några språng.
 
 Viktorias första "öronbild" på Yanni.
 
Efter att Da Capo och Yanni åkt iväg
tog det ju inte så lång tid innan Henny och jag bytte hästar med varandra igen.
Vi fick tillbaka en inriden Daisy och Henny fick ta med sig Chanelle hem till sig.
Nu är även Chanelle inriden.
Man kan väl lugnt konstatera att hon var den värsta
av de Skogalundsponnyer som Henny och Viktoria ridit in.
Men med envishet har också det gått bra.
(Vilken tur att Chanelle ska vara kvar hos Henny, så hon får njuta av vad hon har åstadkommit!)
 
Första sittningen.
 
 Nu går hon till och med att rida med handhäst!  Ni kanske ser att det är Svarten som är handhästen?
 
På tal om Svarten,
så har han faktiskt varit här hemma hos oss en period i sommar.
Han hade enligt veterinären en fångkänning
(hon hade ställt diagnosen redan innan hon tittat på honom)
och eftersom Svarten är en riktig "Houdini"
och tar sig ut ur alla hagar han inte för stunden vill vara i,
så funkade det dåligt att ha honom i en "fånghage" hemma.
Han rymde hellre till sina kompisar som gick i hagen strax bredvid,
så då kom vi på att det skulle passa jättebra att han kom hit ett tag.
Vår granne har nämligen en fånghäst
som aldrig kan följa med sina stallkompisar till sommarhagarna
och då passade det ju jättebra att Svarten gick med honom.
Grannhästen är Lorentzo,
den fina skimmeln som Týr och Gäddan gick tillsammans med förra sommaren.
 
 
Ja Daisy kom ju hem i början av sommaren,
inriden såklart ;-)
Vi hade ju en spekulant på henne som ni kanske minns?
Det hade kunnat bli ett köp där,
men plötsligt dök det upp ett annat alternativ.
Jag vill inte nämna några namn här på bloggen för jag har inte frågat om det är okej,
men det visade sig att en tjej som är hästmassör, elektroterapeut och djurakupunktör
och som jag dessutom har träffat tidigare och känt stort förtroende för
kanske var intresserad av att köpa Daisy.
Hon hade sett Daisy förra hösten när hon var här och kom ihåg henne fortfarande.
Det är kanske inte svårt att gissa vem som fick bli Daisys nya matte?
 
 Här är Daisy i sin box i sitt nya hem.
 
Jag är så otroligt glad över att Daisy fick just precis den ägaren!
 
 
Vi skulle ju rida in Silfrún i sommar också, Minou och jag.
Hur gick det med det då?
Inte ett dugg bra!!
Hon är fortfarande oinriden :-(
Det stannade vid att hon knappt blev tränsvan.....
 
 
Ja,ja....det är ju aldrig för sent att rida in en häst,
jag får trösta mig med det.
 
Våra två yngsta killar har vuxit rejält i sommar.
Blundur har blivit en riktig "eyecatcher"
(tycker jag)
 
 
Naskur ser inte längre ut som en unghäst,
han har fått massa och har även vuxit på höjden.
Just nu är han ca 135 cm skulle jag tro.
 
 
Tänk, han som var så liten och ämlig för två år sedan
och nästan omöjlig att få lite hull på.
Nu är han mer utvecklad än vad våra new forestuppfödningar brukade vara vid tre årsåldern.
Det känns jätteskönt,
för jag "slet mitt hår" när det var som värst med honom,
det kändes som att vad jag än gjorde så lade han inte på sig.
Det gjorde han ju det inser jag nu men det gick väldigt sakta fram så jag såg inte förändringen
ända till förra sommaren när han var på sommarbete,
då hände väldigt mycket med honom på kort tid.
Likadant var det i år
han var ungefär likadan som efter förra sommaren,
ända till nu på sensommaren då han förvandlades till en ny häst,
nu är han plötsligt vuxen
stor och grov.
Jag är väldigt nöjd måste jag säga.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Den Underbara Sommaren!

Nej jag ska inte börja blogga igen,
inte som tidigare i alla fall
men ett inlägg lite nu och då kanske jag kommer att göra.
Eller så vaknar blogglusten efter att jag gjort det här inlägget
och jag börjar blogga igen,
vi får se hur det blir.
I fortsättningen ska jag i alla fall inte låta mig stressas av att jag
"måste göra ett inlägg nu, för det var ju flera dagar sedan senast".
Det blir när/om det blir
eller så blir det inte.
 
Jag har haft bästa sommaren i mitt liv i år!
Älskade gullungarna (med tillhörande föräldrar) var här i sin stuga
i nästan sex veckor.
Det var så underbart att få vara mormor "på riktigt" så länge!!
 
Tovalie och Nolie gick i simskola här i Motala,
fyra dagar i veckan i tre veckor
som resulterade i att Tovalie lärde sig simma
och Nolie blev jättemodig i vattnet
(hon tyckte att det det var ganska otäckt i början och var ofta rädd).
Även de små tjejerna var med till badet varje dag
och fick tillfälle att bada massor.
 
 
 
Vi hade en härlig midsommarafton!
På dagen var vi i Ekebybornas hembygdsgård,
dansade, fikade och umgicks.
 
 
 
 
 
 
 
 
När vi kom hem från Ekebyborna åt vi midsommarmat
sedan gjorde Benjamin och Minou midsommarstång med barnen.
Efteråt blev det dans förstås.
 
 
Jag  har fått följa med gullungarna på roliga utflykter också.
När Mattias var en sväng till Ö-vik
åkte Cindy, jag och barnen till Astrid Lindgrns Värld i två dagar.
 
Här hälsar vi på i Katthult hos Emil och Ida.
 
 Dans med Alva i Junibacken.
 
 I väntan på teater med Nils Karlsson Pyssling.
 
En dag åkte vi till Gränna och Visingsö.
Vi åkte remmalag och de som tordes klättrade upp i tornet i Kumlaby kyrka
(alla tordes utom jag, jag fick vända ner när jag var halvvägs upp).
 
 Nolie ville egentligen inte alls åka båt, hon var jätterädd och ledsen eftersom hon var övertygad om att den skulle sjunka. Efteråt när hon märkte att det inte var så farligt, var hon jätteglad att hon vågat följa med.
 
 
Törs man inte klättra upp i kyrktornet, kan man ju stå på backen och fotografera resten av familjen när de står högt där uppe och tittar på utsikten.
 
Det var ju en underbart varm sommar
så vi hann åka och bada många gånger.
 
 
 
 
En dag var vi i Söderköping,
vi åt glass och hade det mysigt.
 
 
Isa-Lova fyllde fyra år och hade kalas.
Oliver hade med sig sin "slackline"
så alla gick på lina av hjärtans lust.
 
 
 
 
 
Vi har ätit alldeles för mycket och gott
och det har blivit på tok för många glas vin
under denna ljuvliga sommar.
Både Hanse och jag har gått upp i vikt,
så nu är det räfs och rättarting som gäller.
Vi har redan gått ner lite av sommarens kilon
och mer ska det bli!
Kanske kan vi så småningom komma med i den vikt(iga) gruppen igen?
Men det förutsätter ju att jag känner att bloggmotivationen är tillbaka.
 
 
Det har hänt en del i vårt hästliv också under sommaren
men det får jag återkomma med i ett annat inlägg,
nu kallar livet på mig.
Jag ska åka en sväng till Niki i eftermiddag
och jag behöver verkligen dammsuga, hänga tvätt och bädda rent innan jag åker.
När Minou kommer hem ska vi ta årets "höstkort" med våra pållar.
 
Ha det så bra allihopa!

Semester!

Ja nu har jag bestämt mig,
jag tar lite bloggsemester ett tag.
 
Jag blir så stressad när jag inte hinner eller orkar att blogga
så som det till och från har varit under hela 2014,
så nu gör jag som så att jag planerar en bloggsemester i stället.
Jag hoppas att jag inte ska känna dåligt samvete över att jag inte deltar i bloggvärlden under den tiden.
Hur lång semestern kommer att bli, vet jag inte.
Den kanske blir lååång eller bara några dagar,
det får inspirationen utvisa.
 
Jag önskar er alla en härlig sommar!
 
 
 

Ännu En Helg Har Passerat...

...och den har jag tillbringat på jobbet.
 
I dag hade vi en jättehärlig dag på Medevi Brunn,
vi åt en jättegod buffé på värdshuset,
gick på hantverksmarknad,
promenerade i den fina brunnsmiljön
och slutligen åkte vi med bilen ner till Vättern.
 
 
Nu är jag ledig i tre dagar,
på onsdag ska vi inventera staketen på sommarbetet
för att kunna fixa det på lördag
och sedan köra dit hästar på söndag.
 
De hästar som ska få åka dit till en början är
Mussie, Lilleman, Naskur, Silfrún och Blundur.
När Minou fått sommarlov ska Silfrún få komma hem igen
för då måste vi verkligen sätta igång med hennes inridning.
Kanske får även Yrsa åka till sommarbetet,
jag har inte riktigt bestämt mig ännu.
Hon har aldrig gått där tidigare
eftersom det inte känts lämpligt med tanke på hennes skygghet,
men kanske att det kan överväga att hon är en stor trygghet för Blundur
och därmed skulle hon göra en stor nytta där
den dagen då Silfrún ska åka hem igen.
Det tål att funderas på.
 
 
Ja som ni märkt så har jag varit "världens" sämsta bloggkompis ett tag,
jag vill ju hinna med att kommentera hos er
och göra fler blogginlägg
men jag får helt enkelt inte till det...
Inte ens några viktinlägg har det blivit de senaste veckorna.
Nej här behövs en skärpning!
 
I morgon är det ju måndag
så då kan det väl passa bra att ta nya tag!
Eller? ;-)

Första Gången

Äntligen fick vi till det i dag Minou och jag!
Det skulle ha skett mycket tidigare,
men jag hade ju min yrsel förut
och i helgen var det treårstest på Vretagymnasiet
så då var Minou funktionär där.
 
Vad vi gjorde?
Första ridturen på Daisy :-)
 
När vi först kom ut till ridbanan gick Minou runt med henne där en stund
så hon fick vänja sig lite både vid platsen
och vid Gäddan, Týr och Lilleman som stod och tittade på henne.
 
 
Sedan satt hon upp.
Vi använde en plaststol som Minou stod på när hon satt upp,
vi kom på att vi glömt att fråga Henny om hon brukade sitta upp från marken eller från någon pall
så då tyckte vi att det här blev skonsammast för Daisy.
 
 
Sedan blev det mycket skritt.
Först fick hon bara skritta i sitt eget tempo,
kanske lite överilat
men hon hade nog lite oro och osäkerhet som behövde komma ut.
Dels har hon ju bara varit hemma i två veckor
och dels så är hon ju inte van att behöva jobba här hemma,
det är ju liksom Henny och Viktoria som är hennes vanliga ryttare.
 
 
Efter det gjorde Minou lite basic övningar,
halter, igångsättningar, volter och sånt där.
Precis som Henny har berättat så är Daisy väldigt lyhörd för hjälper,
så det är små hjälper som gäller hela tiden.
 
 
Så småningom provade de lite trav också.
Det gick jättebra, det också.
 
 
Efter väl förrättat värv blev det avskrittning på långa tyglar.
 
 
Att se Daisy riden för första gången är så häftigt.
Jag är så innerligt tacksam mot Henny som fixat det här,
hade det inte varit för henne så hade Daisy fortfarande gått här i hagen och varit oinriden.
Dessutom så är hon ju så himmelens läcker (Daisy alltså)
med en ryttare på ryggen,
hon blir liksom en helt annan häst.
 
Till min (förhoppningsvis) spekulant:
Nu är hon dyyyr den lilla rödtotten! ;-)
 
Nu måste jag väl kanske erkänna att jag av hundra tagna bilder,
inte valt att visa de sämsta.
Det var rätt mycket gå och gapa och fippla med bettet...
Tyvärr glömde jag ju att fråga Henny i kväll om det brukar vara så
eller om det är vi som gjort något fel
eller om det är så att det blev så eftersom hon inte haft bett på två veckor.
(Henny, påminn mig om att jag ska fråga dig om det!)
 
Yeeh!

Äntligen är i alla fall första turen gjord,
på fredag blir det dags igen.
Det är Minou som ska rida då med
men jag längtar jättemycket ändå!
 
I min enfald så trodde jag att jag skulle hinna in till er andra och kommentera i kväll,
men nu är klockan efter midnatt så det får bli en annan dag.
Ha det så gott tills vi hörs igen!
 
 
 
 
 
 
 

Bara En Snabbis!

I morgon börjar jag jobba igen, 
jag mår så mycket bättre. 
Visst kan jag få perioder under dagen när jag blir yrslig 
men det är absolut inte jämförbart med hur det var förut. 
 
Helgen har varit kanon!
I går firade Hanse och jag vår 18:e förlovningsdag,
vi förlovade oss på Karl Johan(n) i Oslo den 17:e maj 1996.
 
I dag har vi grejat med ditten och datten 
bl.a. gick vår åkgräsklippare sönder när Hanse skulle få igång den
efter vintervilan. 
Den startade och när han skulle börja köra med den 
så small den bara till och sedan var den stendöd. 
Inte roligt alls! 
 
 Här skulle det ha varit en tjusig bild 
men det gick inte att ladda upp någon. 
 
Ha en bra måndag! 

Lite Bättre, Lite Blundur Och Lite Daisy

Äntligen har det vänt!
Det var i går på eftermiddagen som jag kände att yrseln liksom började tyna bort
och illamåendet avtog drastiskt.
Herregud vad skönt det var!
Jag kunde röra mig i normal takt i stället för att göra allt i ultrarapid.
Vilken härlig känsla!
 
 
I dag har jag också mått ganska bra,
lite mer yr än i går
men jag har å andra sidan pressat mig lite mer också.
Jag hade en tandläkartid i dag och den ville jag gärna inte missa
men jag var livrädd att kristallerna skulle hamna fel när man ligger upp och ner i tandläkarstolen.
Jag berättade det för tandläkaren så hon sänkte inte ner mig så mycket
och så hade hon en nackkudde som jag låg på också.
Så allt gick bara bra :-)
 
Sedan gick jag till garnaffären som har sin ingång bredvid tandläkaren
där blev det en pratstund med Ulla (så härligt att träffa någon utanför familjen!)
och tre fina garnnystan fick följa med hem.
Jag har ett favoritbomullsgarn och mitt mål är att ha ett nystan av varje färgnyans här hemma,
det är så bra (och roligt) att ha många färger ifall jag får något infall och vill virka något litet helt spontant.
Rätt som det är får jag för mig att göra något glasunderlägg
eller några mormorsrutor eller något annat "småttigt"
och då vill jag kunna göra det direkt när jag får idéen.
 
Ett av de senaste alstren, en mobilaxelväska,
så jag kan lyssna på böcker när jag promenerar eller håller på med tråkiga hushållssysslor.
 
Efter det åkte jag hem och tog det lugnt
men på kvällen skjutsade jag Hanse till en vårfest med hans fackförbund
och sedan passade jag på att handla.
Precis allt var slut i kyl och skafferi så det blev storhandling,
(varför blir det så när jag har varit opasslig i en dryg vecka?)
som tur är var Minou med för när jag var i affären var jag rejält yrslig
trots att jag tog det väldigt lugnt.
 
Alltså....
...hur intresant på en skala är det för er att läsa det här...?!? ;-) hihi
 
 
Lille Blundur mår fortfarande bra
så här en och en halv vecka efter kastreringen.
Han har inte varit särskilt svullen någon gång,
mest runt själva snoppen förut
men nu har det flyttat sig lite bakåt.
Det ser i allafall jättebra ut.
 
 
 Daisy mår bra och allt är som vanligt i flocken
det är som att hon aldrig varit iväg överhuvudtaget.
Jätteskönt!
 
I helgen pratade jag med en person som eventuellt är intresserad av att köpa Daisy.
Hon var intresserad redan förra året
men det funkade inte riktigt praktiskt för hennes del då
så hon kände att hon måste avstå.
Nu i år är läget annorlunda så nu kanske det blir av?
Jag håller tummarna!
 
Ja jag veet...solsken och täcke, fodrat dessutom.
Men jag är inte van vid att ha helklippt häst och det har ju varit rätt kyligt och regnigt om vart annat,
men i dag blev det varmt och täcket åkte av
så nu är ordningen återställd.
 
Ja det var väl allt för i dag.
Tills vi hörs igen
ha det så gott, allihopa!

Kristallsjuka...

...eller godartad lägesyrsel, som det egentligen heter
ska det här inlägget handla om.
Det var Jenny som undrade vad det var för något
och jag tänkte att det kanske är fler som inte vet
så då svarar jag i ett blogginlägg istället .
 
Nu är jag ju ingen expert på det här,
jag har googlat på internet
och det verkar vara en hel vetenskap
så jag förklarar lite kortfattat och utifrån hur det känns för mig,
andra har kanske annorlunda upplevelser av kristallsjukan än jag
men så är det ju med de flesta åkommor, att de inte är exakt likadana för alla som drabbas.
 
Alla foton i det här inlägget har Minou tagit. Det är på våra fina grannar som gränsar till två av våra hagar. Både Minou och jag älskar kossorna,  de är så söta och fina. Jag tänkte att det här kunde vara ett bra sätt att visa er kort på sötnosarna, för något eget blogginlägg om dem lär det ju aldrig bli.
Vi är glada att ha kossor till grannar till hästarna, då blir hästarna lite kovana och behöver kanske inte bli rädda för de kossor vi eventuellt kan möta när vi är ute och rider.
 
Det är så att vi har några slags "kristaller" i vårat balansorgan i öronen
om de lossnar från sin vanliga plats blir vi yra.
Om de hamnar i någon av örats tre båggångar så drabbas vi av "karusellyrsel".
Karusellyrsel är precis som det låter,
hela världen bara snurrar och det är omöjligt att gå utan att hålla sig i.
Även när man håller sig i så snurrar det
men man klarar bättre att hålla balansen då och det känns tryggare.
Man blir ju otroligt illamående också av allt snurrande,
jag klarade mig från att kräkas men jag vet att många inte gör det.
 
Det här akuta läget med karusellyrsel kan hålla i sig i någon eller några dagar
sedan kommer en annan fas,
då är man yr men inte alls lika äckligt yr som innan.
Den här andra fasen vet jag inte om alla får
men jag har den i alla fall.
 
 
Nu klarar jag att röra mig inomhus utan att jag måste hålla mig i,
jag är yr men inte så att hela världen far omkring.
Mina rörelser måste vara lugna och stillsamma
annars snurrar det till som sjutton och då måste jag hålla mig i något.
Jag blir ju illamående av den här yrseln också
men jag klarar att röra mig en stund innan jag måste sätta mig ner så att yrseln går över.
Det bästa är att sitta så man kan luta huvudet mot något,
då är ju huvudet mer stilla än om man ska balansera upp det själv.
 
Att ligga ner är inte så bra när man har kristallsjukan,
jag antar att det är lättare för kristallerna att hamna i båggångarna då.
De flesta som får kristallsjukan får det just på natten just av den anledningen.
Att röra på sig (eller på huvudet) är bara bra i den mån man klarar det,
jag har för mig att det är för att kristallerna ska hitta tillbaka till sitt ursprungliga läge.
De simmar ju runt i någon slags trögflytande vätska där i innerörat
och när man rör på sig så rör sig kristallerna
men är man stilla så rör de sig inte.
Jag märker ganska tydligt att min yrsel är mycket värre
på morgnarna och dagarna för att bli mycket bättre på kvällarna.
 
 
Tydligen så kan det ta några månader innan man är helt fri från sin yrsel
men om jag förstått det rätt så blir det bättre och bättre
och mer sällan mellan yrselanfallen under den här tiden.
 
Varför får man då Kristallsjukan?
Ett slag mot huvudet kan vara en utlösande faktor
och enligt forskningen så drabbas i huvudsak kvinnor
och kvinnor med migrän drabbas oftast.
För övrigt vet man inte.
 
Daisy måste kika lite extra på kossorna nu när hon kommit hem igen.
 
Jag funderade lite på varför jag drabbades
och när jag pratade med mamma om det
så mindes jag plötsligt att jag slog i huvudet som sjutton tisdagen innan påsk.
Jag var superstressad för jag ville hinna dammsuga av golven här hemma
innan jag skulle åka och hämta Joline i Linköping
när hon skulle komma hem på påsklov från Göteborg
och jag var redan försenad.
Vi har ett gammalt 1700-talsskåp som man inte kan stänga övre dörren på
och när jag dammsög där böjde jag mig ner mot golvet,
jag skulle kanske ta upp något
och så reste jag mig upp i full fart med huvudet rätt i skåpsdörren.
Det gjorde så fruktansvärt ont att jag faktiskt började gråta lite,
jag är en sån där människa
(och har visst alltid varit ända sedan jag var liten, enligt mamma)
som nästan aldrig gråter,
så när jag gråter då är det riktigt illa (också enligt min mamma).
 
Hursomhelst,
livet går ju som alltid på i 190km/h
visst hade jag ont där jag slagit i huvudet men det var ju inte så konstigt...
Precis i samma veva började jag med en ny blodtrycksmedicin
(det blir visst en lång historia det här)
eftersom min första inte hjälpte.
Jag började känna mig lite yr ibland,
speciellt om jag gjorde häftiga rörelser
eller när jag böjde mig mycket.
Jag tänkte att det nog var så att jag det var för att jag hade fått normalt blodtryck
och att kroppen inte riktigt var van vid det.
 
Sedan började jag bli yr "bara så där" ibland
det kunde hålla på någon timme eller så och sedan gå över.
Natten till förra tisdagen vaknade jag varje gång jag rörde mig i sängen
av att det snurrade i huvudet,
men innan jag steg upp hade det gått över.
På onsdagsnatten var det likadant,
ja och resten vet ni ju.
 
På sätt och vis är det ju skönt att veta/tro att man vet vad min tidigare yrsel berott på,
för det är ju ganska jobbigt att gå och vara yr så fort man anstränger sig
och när man inte anstränger sig också.
Nu vet jag ju att det inte är något farligt
och att det kommer att gå över.
För om det inte går över av sig självt
så finns det några speciella rörelser/vridningar av huvudet
som en öron-näsa-halsläkare kan utföra
då hamnar tydligen kristallerna rätt och då är yrseln botad.
Men för de allra flesta går det ju över av sig självt!
 
 
Jag skulle ha jobbat i dag och i morgon
men jag är fortsatt sjukskriven de dagarna,
vilket innebär att jag inte jobbar förrän i nästa vecka
och då börjar jag med en enkeldag,
perfekt om jag fortfarande inte är riktigt återställd.
 
Jag undrar jag, hur många av er som orkat läsa så här långt...
...ni har varit tappra :-D
 
So long!
Och ha en bra dag allihopa!
 
 
 

Kolla här!

I dag har jag fått dessa foton från Henny och Viktoria:
 
 
 
Både Da Capo och Yanni har skrittat ca 50m med ryttare!
Duktiga pållar och duktiga tjejer!
 
Det var allt för i dag.
Ha det så gott allihopa!

En Bra Och En Dålig Vecka

 
Hanse har varit superduktig den här veckan!
Han har promenerat minst 2,5 km varje dag
och han har gått ner 2 kg!
Vilken superstart han har gjort i viktgruppen!!
 
För mig har det gått betydligt mycket sämre.
Jag har promenerat mina lediga dagar minus de dagar efter att jag fått kristallsjukan
= 3 promenader.
Men det värsta av allt,
jag har gått upp 1 kg!
 
 
Att inte kunna röra sig är förödande.
Jag sitter här i min soffa och tröstäter för att jag mår illa :-(
Men det är som att det hjälper lite mot illamåendet att äta.
Ändå äter jag åksjuketabletter för att det ska lindra yrsel och illamående.
 
Jag har fått extra vätska i kroppen också,
fingrarna känns som små trinda korvar som det är svårt att böja på.
Jag misstänker att det också är ett resultat av stillasittandet.
Det kommer väl att försvinna när jag blir rörlig som vanligt igen,
men det lär inte vara ett helt kilo
så resten av viktuppgången får jag nog försöka få bort på annat vis.
 
 
Men att jag gått upp i vikt gör inte så himla mycket,
jag är så glad för Hanses skull att han har gått ner så mycket,
det är det viktigaste den här veckan :-D
 
En annan sak som är jätteroligt
är att det går mycket bättre för Hanse att gå sina promenader nu.
Han är inte bråkdelen så trött som första dagen
och i tisdags kväll när vi gick tillsammans
pressade vi tiden på vår runda till 28 minuter och 3 sekunder
jämfört med första dagen då det tog 32 minuter och 26 sekunder.
Visst är han duktig min gubbsing!?
 
Alla fina foton är tagna av Minou förstås ;-)

Hejdå Chanelle!

Det var i onsdags Chanelle skulle åka till sin nya matte
men det var på håret att hon kom iväg.
 
Jag vaknade på natten av att allt snurrade runt, runt så fort jag rörde mig i sängen,
det var så natten innan också
men då gav det med sig innan det var dags att stiga upp.
I onsdags ville det dock inte sluta
så jag låg där i sängen och vågade inte försöka att kliva upp.
När klockan var halv tolv var jag i alla fall tvungen att ta mig upp,
vi skulle ha personalmöte kl 13
och jag måste ju hinna i tid till det.
Trodde jag ja!!
 
Jag kunde nästan inte ta ett steg utan att hålla mig i
det snurrade galet i mitt huvud
och det kändes som att jag skulle kräkas eftersom jag blev så väldigt illamående av snurret.
Till och med när jag satt ner snurrade det som sjutton.
Jag insåg ganska snabbt att något möte kunde jag definitivt inte åka till
men det visade sig att inte Jocke heller mådde bra
så vi ställde in mötet.
 
När det var klart med det insåg jag att Henny skulle komma och byta hästar på eftermiddagen!
Herregud, hur skulle det gå?
Jag messade Henny och frågade om vi kunde skjuta upp det,
men då hade redan hennes mamma åkt 8 mil för att vara barnvakt
och Hennys kompis som skulle följa med hade också fixat barnvakt
så vi bestämde att Henny och kompisen fick fixa det mesta själva med hästarna när de kom hit.
 
Jag tog mig i alla fall ut till stallet när de kom.
Iklädd thermooverall
(jag frös som sjutton den dagen eftersom jag inte kunde vara i rörelse)
satt jag på en pall i stallet som en pacha och delade ut order om vad tjejerna skulle göra.
Shit vad hemskt det var!
Man är ju liksom van att vara aktiv och kunna delta i allt
och nu satt jag bara där och sa vad andra skulle göra.
Jag kände mig som en slavdrivare.
 
Hur som helst så blev Daisy instoppad i en box
och Chanelle hämtad i hagen,
så långt gick allt som en dans.
Men vid lastningen var väl inte Chanelle riktigt med på noterna,
hon gick in i transporten flera gånger
men kastade sig ut igen,
innan hon bestämde sig för att hon skulle vara kvar därinne.
 
Resan hem till nya stallet gick bra
sedan fick Chanelle gå ihop med lille Ferarri förasta dygnen.
 
 
I hagen bredvid gick Da Capo och Svarten.
Så de kunde hälsa på varandra över staketet.
 
 
Varken Henny eller jag ville att Chanelle skulle släppas in till Da Capo och Svarten
eftersom Chanelle är Da Capos "fru" och att han då troligtvis skulle bli elak mot Svarten.
I går kom vi överens om att Da Capo ska gå själv i den hagen som Chanelle och Ferrari gick i
så Henny kan ha sina hästar tillsammans i samma hage.
Da Capo är ju bara hos Henny tillfälligt,
så det gör inget att han får gå själv den tiden
och den hagen han ska gå i är inte tillräckligt stor för att den ska räcka till att föda två hästar en hel sommar.
Dessutom blir han nog extra glad åt umgänget med Henny
när han inte behöver skiljas från några hästkompisar när han ska utbildas.
 
 
Nu sedan några timmar går Chanelle med Svarten och Ferrari.
Ihopsläppet gick jättebra
och Ferrari låter hälsa att Chanelle är hans tjej,
för det var han som gick med henne först ;-)
 
Alla foton är tagna av Henny
och jag har ärligen stulit dem av henne ;-D
 
*****
 
Jag är fortfarande yr,
men det blir bättre och bättre i alla fall.
Förutom just nu när det har snurrat till lite mer igen...
 
Att sitta i soffan med stöd för huvudet är det bästa,
då gör man inte en massa ofrivilliga huvudrörelser som snurrar till tillvaron.
Ute har solen skinit mest hela dagen
och jag tycker lite synd om mig själv att jag sitter här och inte kan mycket annat.
 
Kristallsjuka kallas det visst,
det här jag råkat ut för.
Det brukar gå över på några dagar upp till en vecka för det mesta.
Jag irriterar mig på att jag var tvungen att sjukskriva mig i går och i dag,
jag gillar inte att behöva vara hemma från jobbet.
På något lustigt vis tar jag det som ett personligt nederlag
men det är väl för att jag så sällan är så dålig att jag behöver vara hemma,
jag är inte van helt enkelt.
Nu har vi ju dessutom en jättebra vikarie sedan en tid tillbaka,
hon ska jobba i sommar så det är egentligen bara bra för henne att få jobba några dagar då och då
nu innan det är dags att börja jobba på allvar.
Så varför klagar jag?
 
*****
 
I dag är det fredag och vägdag
men jag glömde väga mig innan frukosten,
så jag får göra viktinlägget i morgon i stället.
 
Ha en bra fredag allihopa!
 
 
 

Chanelle

Som ni vet så har vi ju alldeles för många hästar.
Ett antal behöver säljasför att vår hästhållning ska ge lite glädje också
och inte bara en massa arbete.
 
Nu äntligen börjar saker falla på plats.
Vi har en plan!!
 
I morgon kommer Daisy hem igen,
hon är nu inriden av Henny (och Viktoria)
så det är bara för oss att förvalta det tills vi hittar en köpare till henne.
 
Till Henny åker istället Chanelle.
Hon kommer att vara hos Henny länge.
Varför?
 
 
Chanelle var mitt drömföl när hon föddes.
I det läget var planen att hon skulle bli ett av våra stamston här i Skogalund.
Jag är ju färgnörd som många av er vet
och i och med att Chanelle föddes så blev alla mina drömmar uppfyllda.
Hon har en superstam
och hon är ett sto som är isabell.
Vad mer kan man begära?
 
 
Men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Jag erkänner villigt att det här med uppfödning inte är min grej,
jag har inte tid och ork att göra det fullt ut
så då är det ingen idé att hålla på.
 
Vi har nu sålt de flesta av våra uppfödningar
men Chanelle,
som föddes första året är inte såld.
Hon har inte ens varit till salu,
jag har bara inte kunnat förmå mig till det.
 
 
När Henny och Viktoria var här förra helgen
så sa Viktoria något om att Henny tycker att Chanelle är såå fin
och när Henny och jag pratade förra måndagen så stod det hela snart klart för mig,
Chanelle ska bo hos Henny!
 
Jag vill inte sälja Chanelle
men jag har inte tid och ork att vara hennes alldeles egna matte,
Henny vill inget hellre än att ha Chanelle som sin,
jamen då är det ju klart!
Chanelle flyttar till Henny!
 
Jag är så otroligt glad över det här!
Frågan är vem som är mest exalterad, Henny eller jag?
Högsta vinsten drar i alla fall Chanelle herself ♥
och det är ju det som är det viktigaste!
 
 
Så i morgon börjar en ny era i Chanelles liv.
Jag är övertygad om att hon kommer att bli nöjd med den,
såklart blir det kanske lite ovant i början, så är det ju när man byter miljö
men jag vet att det här blir jättebra för henne
och det kommer hon också att märka.
Dessutom blir hon ju inte direkt omgiven av främlingar,
även om Daisy åker ifrån Henny i morgon
så finns det ju fortfarande tre hästar från Skogalund kvar där.
 
Åååh vad det här känns bra!!!
 
 

Jag som skriver den här bloggen heter Nina. Jag är gift med Hanse. Vi har en gemensam dotter som heter Minou och ett helt gäng barn som bara en av oss är biologisk förälder till: Cindy, Therese, Oliver, Niki och Joline. Ett antal barnbarn har vi också hunnit få, en hel liten drös faktiskt :)

Vi bor på en liten gård i Långskogen utanför Motala i Östergötland. Här bedriver vi uppfödning i liten skala av New Forestponnyer. På gården finns också tre islandshästar och till sommaren 2013 hoppas vi på att få vårt första islandsföl.

Välkommen att ta del av vår vardag, såväl om vårt hästliv som vårt övriga liv.


RSS 2.0